To Make Your Eyes Catch Fire

Igår så "firade" jag och Madeleine 6 månader.
Det kanske inte är något att fira, men det är bra jobbat av mig, som har en tendens att tröttna efter några veckor.
Vi firade genom att äta ute tillsammans (nåja..), och se den "Pirates of the Caribbean" filmen.
Jisses, jag ska nog bli pirat när jag blir stor. Jag undrar vilken gymnasielinje man skulle valt då...?
Jag har också kommit till insikt med att detta är för fint och för bra för att kastas bort.
Jag vet jag vill.
Nu måste jag bara orka också.
jag orkar just nu, och jag hoppas jag orkar ett tag till. (Så länge allt är bra så orkar jag..)

(Till er som inte vill ha "för mycket information" så rekomenderar jag att sluta läsa nu...)

Är det inte konstigt hur ens självförtroende förändras pga ens sexliv?
Efter diverse sexuella nederlag (Inga kommentarer...) så har jag äntligen ett fungerande och helt underbart sexliv.
Det får mig att känna mig tryggare och starkare som person.
Är jag den enda som känner såhär?
Nåja, ingen lär vara dum nog att besvara frågan.
Det var bara en fundering.

Till sist,
Tack för ALLT du gör, älskling.
Det betyder mest.
Jag älskar dig.

Idag var jag med om det läskigaste i hela mitt liv.
Jag skulle till Nykvarns vårdcentral för att ta vad jag trodde var ett blodprov för att kolla om jag är glutenintolerant, celiaki som det heter.
Jag satt i väntrummet och kände att jag mådde rätt dåligt. Jag vet inte om det berodde på det faktum att jag ALLTID haft svårt för väntrum, eller bara för att jag kände på mig att något skulle hända?
Mitt namn ropades upp, och jag blev nervös. Nervositeten släppte dock direkt när jag såg att det var en vän till mig's mamma som skulle ta proverna. Men så blev jag nervös igen när det visade sig vara mer än ett blodprov. Dom skulle ta mot gluten, laktos, diabetes och allt vad det nu var (6 eller 8 prov var det i alla fall, men bara ett stick..).
När dom var klara med alla utom ett kände jag hur det började snurra i huvudet på mig.
Sjuksköterskan frågade om hon skulle sluta, men jag frågade hur många prov hon hade kvar. När hons ade att hon bara hade ett kvar så gav jag henne tillstånd att fortsätta. Och så svimmade jag.
Jag drömde om att jag satt in en fälla som Jigsaw, ni vet ondingen från "Saw"-trilogin snickrat ihop, och den innehöll alla sorters nålar. Ni som sett "Saw 2" vet kanske vilken typ av fälla jag menar. Fast nu var det ett helt rum fyllt med denna typ av nålar. (Detta kan bero på att det var nämnda scen ur nämnda film jag tänkte på när Lillian, som sjuksköterskan heter, körde in nålen). Mitt i mina plågsamma skrik så var det som att denna dröm övergick till en annan dröm. Jag drömde om att jag itne kunde somna, och att jag hade vart sömnlös i flera dagar. Överallt såg jag saker som inte fanns.
Jag var säker på att detta var min verklighet, och när Lillian lyckats få liv i mig så trodde jag först att hon var något ur min dröm. Något som itne fanns på riktigt. Gissa om jag blev rädd när jag låg där på govlet (hur fan jag lyckades ramla ur stolen förblir en gåta...)?
Sen började jag vakna, och fick choklad. Dom tog blodtrycket, som visade sig ligga på 49 (det normala är att det ligger på 80). Så förmodligen är det något fel på mig.
Mitt BMI låg för övrigt på 18 (179 CM och 58 Kg.. Make the math..).
Jag kommer nog dö snart.

Tack till Lillian Dry som gjorde det hemska lite mindre hemskt.

Ingen vet hur det är att andas på riktigt förrän man suttit vid Ulvsjön i Älta.
Solen är på väg att gå ner. Det är lite kyligt, men inte för kallt. Lagom tempratur.
Där satt jag på en sten och tittade ut över vattnet, och skogen på andra sidan.
The Cure på full volym på iPoden dämpade sorlet från festen bakom mig. Dämpade skriken och skratten från fulla tonåringar (en kategori jag snart lämnar, och inte kommer sakna ett dugg).
Ingen kan säga hur det är att känna efter på riktigt förrän man suttit vid Ulvsjön i Älta.
Man stoppar fingertopparna i det kalla vattnet, och försöker hålla tårarna tillbaka.
Ingen vet hur det är att bli ignorerad i en vacker, men död stad.
Ingen vet hur det är, att bara för en sekund, vilja bli ignorerad (och bortglömd) i Älta.

Det här är min bristningspunkt.
Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.
Jag vill kunna andas.
Kommer det här verkligen funka?
Jag är rädd att jag förstörde allt den där kvällen i april.

Madeleine,
Förlåt.

Och för en gångs skull önskar jag att jag kunde göra något rätt.
Att det kunde gå en dag utan att jag sårade någon.
Men det går inte.
Jag är trött på att vara mig själv.
Jag vill bara att allting ska vara rätt.
Att allting ska bli rätt.
Jag är så hopplöst trött på att göra fel.
På att känna att det jag gör är fel.
Allt är så fel just nu.

Förlåt.

Är det nu det börjar bli dags att bestämma sig för vad man skall bli när man blir stor?
En busschaufför, veterinär, rockstjärna eller som mor eller far.
Sköter man skolan ordentligt kan man bli vad man vill, ja t.o.m. doktor om man vill det.
Det ingen talar om för en är att man måste bestämma vid 14 (knapp överdrift..) års ålder vad man ska göra resten av livet.
Är det dessutom nu det börjar bli dags att bestämma sig för vem man ska gifta sig med?
Och skaffa 7 barn, och ha ett fint hus, med en fin bil. Eller räkna stenar för att se hur många barn man ska få, eller spå i sand eller hoppa hopprep för att se vem man ska gifta sig med.
Den man blir kär i i femte klass kommer garanterat inte komma ihåg dig den dagen du tar studenten.  (Du ska nog vara glad om någon du gick ut nian med minns dig...)
Och du kommer aldrig bli som mor eller far.
Sen börjar gymnasiet. Man har klivit in i tonåren. Rökning är "coolt", och mode ett måste.
Vissa kommer försent. Vissa kommer aldrig. Vissa hoppar av. Vissa tvingas hoppa av. Vissa går om. Vissa bryr sig inte.

Är det såhär det alltid kommer vara?
Isåfall vill jag inte vara med längre.

Jag hoppas iallafall ni förstår "logiken" i allt det här.
Det här ologiska.

Han kunde lika gärna skrivit:
"Jimmy är inget bra för dig. Du ska inte umgås med honom".
Det önskar jag att han hade gjort också. För på honom kan du tro.
Du tror iallafall inte på mig när jag säger att jag inte är bra för dig.
Han kunde ha upprepat det som ett mantra.
"Jimmy är inget bra för dig". Du hade trott på honom.
Du hade trott på sanningen.

"Man ska lämna det skepp som sjunker, och rädda det som räddas kan" sjöng Dia Psalma en gång i tiden (dom gör det säkert fortfarande, eftersom de återförenades för ett tag sedan).
Och visst har dom rätt. Man ska lämna ett skepp som sjunker, innan man följer med det ner.
Men ibland går det bara inte.
Jag vet att vi gör nu kan vara det dummaste vi någonsin gjort. Jag är väl medveten om att vårat skepp är på väg att sjunka, och att vi borde lämnat det för längesedan. Men kaptenen är den sista som ska lämna skeppet.
Jag vet att risken för att vi ska sluta upp på botten i ett oändligt hav är enorm, men jag är villig att ta den chansen.
En sista chans. Tur att det är sommar (nåja...), och alla isberg har smält.
På botten där kan man inte andas. Det är långt till ytan. Dit vill vi inte.
Så snälla... Lämna skeppet, innan det är försent.
Lämna skeppet innan du följer med.

Det var en gång en pojke och en flicka som gick genom mörkret för att komma till en busshållsplats.
Några minuter tidigare hade båda suttit i pojkens säng och sett en hysteriskt rolig komedi på pojken DVD-spelare. (För den delen hade hela kvällen varit väldigt lyckad. Pojken kände sig rätt nöjd iallafall då dom gick på den svagt upplysta gångvägen denna kalla vårkväll/natt. Han undrade dock vad flickan tänkte på, eftersom hon sog så fundersam ut).
När dom kommit lite mer än halvvägs så hade dom skrattat så mycket så att båda hade fått kramp i kinder och käkar. Då kastade pojken plötsligt ur sig något han inte tänkt berätta för någon:
- Jag vet inte hu länge till jag blir kvar här.
- Vad menar du? Flickan såg orolig ut.
- Spelar det någon roll?
- Ja, flickan tittade ner i backen, jag vill inte att du ska försvinna.
Pojken visste inte vad han skulle säga. Likt en maskin fortsatte han gå.
På vägen dit hade som sett det brinna i en papperskorg. Dom hade skojat om detta, och tagit det med ro. Men egentligen var det denna händelse som fick pojken att tänka på allvar. Han visste att lågan skulle slockan, och då skulle innehållet i papperskorgen vara förstört. ÄVen om det bara var skräp så skulle det vara förstört.
- Varför inte, frågade pojken och såg frågande ut.
- Jag vill det bara inte. Det såg ut som om hon skulle börja gråta vilken sekund som helst.
- Jag har bestämt ett datum då jag ska göra det. Då jag ska lämna er.
- När då?
- Det lär märkas, sade pojken och log ett udnerligt leende innan han fortsatte; men det är ignet du behvöer oroa dig för nu.
- Du har redan lyckats med det.
- Sluta med det.
Dom hade nu nått busshållsplatsen, och dom såg bussen komma. Dom kramades, och bussen stannade. Hon steg på. Hon åkte iväg. Han började traska iväg hemmåt.
Elden i papperskorgen hade nu slocknat.
Kanske hade han berättat det här för att hon skulle förstå vad hon betydde. Kanske hade han berättat det för att få henne att förstå att han inte vill försvinna. Kanske hade han berättat det för att kunna visa för någon annan än sig själv hur feg han är.