Seth
Jag är nog inte särskilt klipsk. Eller snabb för den delen.
Det krävdes att två personer (ni vet vilka ni är..) sade åt mig att jag var bra på att filosofera kring religion (ok, ingen använde dessa ord ordagrant), för att få mig att förstå¨att jag har ett intresse för både religion och mytologi (dock inte nordisk... Bara romersk, men allra helst grekisk).
Visst är det något jag skulle kunna utbilda mig inom, och kunna tänka mig att jobba med.
Men jag vet inte som vad. Jag kommer inte på några yrkensområden, eller andra "saker" som ger slantar på kontot, som är tillräckligt kul inom dessa områden.
Och nej, jag tror inte på något av det (även om jag kan tro att det ligger viss sanning i dom oliak heliga skrifter som finns). Men jag är intresserad ändå.
Kanske en kombination av författandet och religion/mytologi intresset?
Men vad?
Anubis
Detta är ett livstecken.
Jag lever fortfarande.
Jag har bara inte haft tiden eller orken för att blogga på senaste tiden.
Och jag har inte heller något intressant att säga.
Så många tankar som susar igenom mitt huvud varje sekund,
och ingen av dom resulterar i något.
Jag kan väl säga ungefär samma sak om midsommar som om studenten.
Även om det sällskapet jag umgicks med var mycket mer kontrollerade än vad jag gissar vad många andra var.
Synd bara att Johanna och cicke inte kunde vara med oss.
Det var den mysigaste midsommar'n på mnåga år.
Sen förstår jag inte riktigt varför helgerna ska regna sönder, och solen titta fram på söndagseftermiddagen, några timmar innan man ska upp och jobba.
Livet är ironiskt ibland, eller hur?
Cash
Ja visst, i 6 dagar.
Sen var det dags att börja jobba.
På en dammigt, instängt lager med massor med tunga grejer att bära.
Visst, saknar man solen. Men när man håller sin första (nej, nu ljuger jag... jag jobbade ju där förra året också..) lönecheck i handen så fattar man avrför man började jobba där.
Det känns nog helt OK trots allt.
Det enda jag saknar är allt folk jag skulle kunna umgåtts med om jag inte hade jobbat.
Men pengar är alltid pengar.
Djungelordspråk
Idag kom hon hem med en ny kylskåpsmagent hon ahde fått av ett barn.
På den stod "Fantomen vilar inte förrän det är fred på jorden".
Tåls att tänka på kanske?
Jag vet iallafall en kille som kommer vara trött.
Slutet på en era
"En man som trotsat sin väna, bräckliga gestalt och erövrat en explosiv, klassisk rollfigur. Som funnit vägen från flyktighet yill tyngd; från försiktighet till frenesi. Som, kort sagt, gjort våld på sig själv i begreppets allra bästa bemärkelse och brutit ny scenisk och personlig mark.
Årets 'Soho Sex Show-Award' går till Jimmy Rimsby."
I tisdags var det alltså dags att säga hej då till älskade ESTA3.
Jag hade tidigt bestämt mig för att spela macho och inte gråta, och försöka ta mig därifrån så fort som möjligt (eftersom smärtsamma och utdragna 'hej-dån' inte är min melodi). Men så blev det inte.
Redan på första samlingen, när vi samlades på rökstället, blev det jobbigt.
Och när vi sedan samlades i teatersalen för sista gången, tillsammans med dom underbara ettorna och mindre underbara tvåorna, så fick jag någon form av läskig klump i halsen. Jag försökte harkla mig och spotta ut den, men den fanns kvar. Sen förstod jag vad det var...
Vi fick gå den obligatoriska lingången (jag behövde i min tur hjälp av både Felicia och Linn för att klara den. Mina två favoriter, och det vet ni ^^), och andra klarade det alldeles själv (Felicia...).
Det var även då som texten som inledde detta inlägg lästes upp, och jag fick ta emot mina betyg, samt fick en ros. Men det jobbigaste var ändå att krama Henrik, Ivan och Evan farväl.
När alla treor hade gått den obligatoriska lingången så var det tack och hej. Och allting bara tog slut.
Jag hade kunnat gå hem.
Jag hade kunnat säga hej då till alla och gått.
Men jag stannade. Jag pratade med många för sista gången. Jag pratade med ngåra för första gången som vänner, och inte klasskamrat.
Jag vet fortfarande inte om det här är slutet på något, eller början på något ännu finare.
Allt jag vet är att jag inte skulle varit vem jag är idag om det inte vore för älskade ESTA 3, teaterlärarna och några andra lärare som vi jobbat med (Erik, Anna A, Sláva Elin, Jerry. Anna-Lena och nu har jag säkert glömt några...).
Jag tackar er för tre underbara år, och tackar för allt jag fått ut av er.
Det går inte att beskriva i ord.
Jag kommer sakna den här tiden.
It's Been the Time of My Life.
Din Livstids Anti-klimax
Något man har längtat efter sen man såg sin första vän ta studenten (i mitt fall var det samma år som jag söutade nian).
Och jag kan bara säga att studenten är jävligt överskattad.
Dom flesta verkar bara se det som en anledning till att supa skallen i molekyler,
för att morgonen efter varken orka eller behöva plocka ihop dessa delar av ett liv som ligger utspridda över... tja, i detta fall, hela Södertälje.
Redan på champagnefrukosten hemma hos Felicia (bara en av dom personer jag kommer sakna att träffa varje dag..) korkade folk upp Vodka flaskor, och hällde i sig mängder med vin. Inget ont mot er som gjorde det, absolut inte. Allt jag säger är att jag inte skulle gjort samma sak.
Sen var det upp till skolan för fotografering, och redan då (klockan var strax efter 11) var folk lika berusade som jag brukar vara när jag tar sista bussen hem (eller festar i Enhörna...).
Sen var det middag, och elever belv sura för att lärare tillfälligt beslagtog deras sprit.
Efter middagen var det promenad till kyrkan. Jag hörde inte ett ord av vad soms ades i kyrkan, eftersom jag hade en klasskompis bredvid som fyllessvamlade igenom hella detta besök.
Till sist: Studentmarschen. Dom flaskor som lyckats hålla sig oöppnade hade inte längre ngnstans att gömma sig, och det totala anit-klimaxet var ett faktum.
Studenten är bara en anledning till att supa skallen av sig.
På flaket blev klasskamrater så fulla att dom inte ens kunde stå, och var tvungna att bäras av.
Jag är glad över att ha klarat av 12 år i skolan. Och jag är definitivt stolt över det.
Men studentfirandet kunde jag klarat mig utan.
ett STORT tack till alla som kom för att fira mig.
och ett ännu STÖRRE tack till alla som var med på kvällen sen.
En flög över gökens bo
7 föreställningar av "Gökboet" på 5 dagar.
8 på 6 dagar om man räknar med genrepet.
Låter som självmord, inte sant?
Jobbigt var det.
Men det var förbannat kul också!
Jag spelade McMurphy (ni vet rollen som Jack Nicholson gör helt brilliant i filmatiseringen) i en akt.
Det betydde att i andra akten hade jag fullt upp med att hitta på hyss bakom scenen.
Jag vill inte ens veta hur många gånger jag dödade Lola's leksakskanin (Alla som såg föreställningen vet vilken jag menar...). men sssh...! Hon vet inte att det var jag.
Nej, jag vet inte vilka ord jag skall använda för att sammanfatta för denna otroliga vecka.
Det är ett minne för livet, och jag är glad att jag får dela det med så många underbara människor.
Over 'n out
/Jimmy (a.k.a Handduk/kalsong-mannen)
