Engelsk landsträdgård
Men som när det enda man tänker på är den andra?
"Vad gör hon nu?".
"varför ringer hon aldrig".
"Undrar om hon någonsin tänker på mig?".
Är det då man känner för mycket?
Eller känner man precis lagom då?
Jag kanske inte har vetat vad kärlek är förrän nu.
Men vad har jag isåfall gjort tidigare?
Ödslat tid?
Jag skulle rista in våra namn i ett träd,
om jag bara fick tillfälle.
Blek... Eller naglarna mot glas
lämna mig inte.
Säg att du vill ha mig nära.
Säg att jag för alltid är din.
Athena älskar inte längre mig
för första gången på minst ett år.
Det var en läskig upplevelse.
Alla rädslor som jag brukade känna av kom krypandes tillbaka,
längs med ryggraden,
upp för skuldrorna,
och in i mitt huvud.
Och där har dom nu bosatt sig nu.
Men det värsta är att ingen tar min rädsla seriöst.
Därför bygger jag upp fasader, såsom ilska, oro och misttänksamhet istället.
Detta gör att jag stampar på rute ett hela tiden.
Jag vill inte mer.
Jag vill verkligen inte mer.
Kan ingen lyfta på skalet,
ge mig lite värme,
och säga att allt blir bra?
Säga "Jag vill ha dig här".
Fyrklöver... Eller livets små glädjeämnen
Det finns små saker i lviet som får oss att må lite bättre.
För mig är det ganska simpla saker för tillfället:
1. Att jag och Madeleine får bo i min mormor och morfars hus hela onsdagen, torsdagen och större delen av fredag.
2. Att jag precis återfunnit mitt gigantiska intresse för Metallica. Åh, detta underbara band som jag under några år tvivlat på. efter deras konsert för någon vecka sedan är jag fortfarande helt i extas.
3. Att The Cure släpper ny skiva i oktober (Långsiktig lycka kallas det).
(Inom parentes bör även följande saker stå med:
- Att Jag och Madeleine förhoppningsvis ska få se Kent.
- Att det är lön imorgon.
- Att Regnet börja dra bort från Nykvarn.
- Att jag inte orkar skriva blogg seriöst.
Sådetså.)
Den mörka sidan av ett välmående, snyggt leende
(Detta inlägg skulle publiceras igår, men av någon anledning gick det inte...)
Väntrummet till tandläkaren är nog det värsta jag vet.
Särskilt det som finns här i Nykvarn.
Vita, sterila väggar. Gardinerna går i samma mönster, men lite gula och gröna motiv.
Bruna (och otroligt fula) möbler.
På det fyrkantiga bordet mellan de båda sofforna ligger en bunt tidningar.
Några Modette, några morgontidngar, några Bamse.
Jag tar upp en tidning på måfå (råkar bli en Modette), och bläddrar i samtidigt som jag försöker behålla lugnet.
Det första jag slås av är inte att jag snart ska utsättas för tortyr i lyxförpackning, utan att alla (inklusive jag själv) trotsas "Skoskydds-regeln".
Men nista tanke är att andas och försöka behålla lugnet.
Och jag lyckas.
Ända till mitt namn ropas upp.
Namnet kommer från det där påklistrade leendet, från kvinnan med den värsta sminkning jag någonsin sett.
Hon ber mig stiga in ett rum. Därinnen står en blond kvinna, med ett änu värre leende.
"Slå dig ner".
Jag slår mig ner i stolen, och den lutas bakåt.
"Gapa stort".
Jag gapar stort. Jag andas tungt. Jag spänner varenda muskel från midjan och uppåt.
Ni förstår.
Jag har väldigt svårt för folk som håller på med mina tänder (och med mina naglar med av någon anledning). Och extra jobbigt blir det när föremålet som petar på tänderna är gjort utav stål. Det räcker med att jag råkar stöta åt en tand med en gaffel när jag sitter och äter för att jag må dåligt i flera minuter efteråt. (Sker detta precis innan jag ska sova så blir det svårt att sova).
Undersökningen gick säkert snabbt, men det kändes som att jag satt där hur länge som helst.
Och även omd et är flera timmar sen jag var där, så ryser jag fortfarande i hela kroppen.
Inga hål.
Och jag behöver aldrig mer besöka Helvetet om jag inte vill.
Starkare än tusen solar
Det gör faktiskt lite ont.
Men dom små sakerna du gör, gör det möjligt för mig att skina igenom dig.
För dom små sakerna du gör, skiner starkare än dom stora sakerna du säger att du gör.
Och det gör ont,
att inte längre veta vem du är.
Låten
Mina damer, och mina.... damer (eftersom det bara är det könet som läser..).
Jag kan stolt (nåja...) presentera texten till mitt 'nya' bands första låt:
I WILL NEVER FORGET THE END
I Will Never Forget,
The last Sunrise I Witnessed.
I Will Always Remember,
My Reflection in the Mirror.
Now The Reflection is gone,
And my Body is Cold.
My skin Will Never rot,
I Can't grow old.
[refräng:]
Drink of Me,
And Live for Eternity,
Forget all your sympathy,
Forget your nativity.
I need blood to live,
And for Blood I must kill.
I'm doomed to live,
Against My will.
I Wish for This to End,
I Wish I didn't had to kill anymore
I Can't Forgive Myself, Can't Undo.
Can't Fight this Sickness, Can't cry again.
I know no heaven,
I know only Hell.
I'm wandering these Nocturnal streets,
Missing what I used to be.
I know no heaven,
I know only Hell.
I'm wandering these Nocturnal streets,
Missing what I used to be.
I need blood to live,
And for Blood I must kill.
I'm doomed to live,
Against My will.
I Wish for This to End,
I Wish I didn't had to kill no more
I Can't Forgive Myself, Can't Undo.
Can't Fight this Sickness, Can't cry again.
[Refräng]
Regndropparna väger som sten... (Tumultet)
När man vill att dagarna ska gå snabbt så går dom långsamt.
När man vill att dom ska gå långsamt så går dom för snabbt.
När man hatar det, känns det som att det kommer vara för evigt.
När man älskar det försvinner det lika snabbt som en kula flyger genom luften.
Det känns jobbigt att andas om dagarna.
Som att kulan har träffat mina lungor.
Dagarna gick fort innan hon reste iväg.
Innan det började kännas som att jag blev ensam.
När man har saker att göra vill alla träffa en.
När man inte har något alls att göra är man inte det minsta populär.
Min himmel är mycket mörkare än din just nu.
Och jag hatar det.
Dahlia (och en trasig bokhylla)
En kväll som denna skulle vemsomhelst göra det.
Allt och alla känns så långt borta.
Min bästa vän var här i några timmar.
Sen försvann han så plötsligt.
Tog Dahlians alla färger med sig, och lämnade mig med vitt, svart och grått.
Som en fängelsecell.
Min kärlek är ett land ifrån mig.
60 mil.
Det är långt.
Med sig tog hon himlens, solens och sommarens alla färger.
Hon lämnade tre kvar till mig.
Vitt, svart och grått.
Jag saknar vänner jag lyckats stöta bort.
Dom tog med sig alla höstens färger.
Men dom lämnade tre kvar hos mig.
Vitt, svart och grått.
Till alla er som jag sårat;
jag ber om ursäkt för att jag är en idiot.
Men ge mig era färger tillbaka.
Till Madeleine;
Jag älskar dig. Ett sår växer för varje gång jag gör dig illa.
Jag ber dig att älska mig tillbaka, och låt mig ta del av himlen.
Till Cicke och Lena;
Tack för att ni får dagarna att kännas uthärdliga, nu när allt är så långt borta.
Tack för att ni ger mig döda blad av eran Dahlia.
Och fan vad bra Smashing Pumpkins nya skiva är.
28 timmar... Eller berättelsen om japaner, japaner och ännu mer japaner
Nämliga mitt och mina vänners möte med världens just nu kanske bästa band (iallafall enligt mig); D'espairsRay.
Att ha japanska rockband (eller som Metro skrev "Japansk goth") på besök i Stockholöm är ingen vanlighet, och särskilt inte såhär nobelt besök.
Det började redan i måndags kväll, vid 21-tiden.
Dom hade ett så kallat "Meet 'n Greet" på en klubb vid Mariatorget. Jag och ngåra vänner hade begett oss dit, och mycket riktigt. Vi fick träffa bandet!
Det kändes helt overkligt att skaka hand och krama, och samtala och skåla med dom som är orsaken till att jag själv håller på med musik just nu!
Och att träffa dessa, i mina ögon (och jag vet en till Jimmy som tycker så..), gudar var en upplevelse jag aldrig kommer glömma.
Dom var sjukt trevliga, och vi fick dom att skrata flera gånger. Det enda som var synd var att det var FÖR mycket folk, och att japanerna i fråga var ganska dåliga på engelska. Men ingen hade nog räknat med något annat...
Efter att ha vart på klubben ngåra timmar, och bara druckit alkoholfritt (eloge till mig), så åkte vi hem, för att få några timmars sömn.
Sedan var det upp tidigt dagen efter igen, och åka till skivbutiken SoundPollution. Där skulle dom signera skivor klockan 13.
Efter denna signering så åt vi, och åkte sedan upp till Fryshuset, där konserten skulle hållas. Vi köade i alldeles för många timamr än nödvändigt, och vid insläppet (som precis som ananrs blev försenat), var det in och njuta av den bsäta show jag någonsin vart med om.
Tack Hizumi, Karyu, Zero och Tsukasa för oförglömliga minnen.
Tack till Cicke, Madde, Johanna, Dennis, Linda, Jimmy, Yvonne och merlona för att jag uppleva det med er.
Och tack till Emma för skjutsen hem.
(... Och om någon mot förmodan skulle vara intresserad av musiken så kommer här lite länkar:
http://youtube.com/watch?v=ogCQ6sE086g
http://youtube.com/watch?v=c-p10Em8y1Y
http://youtube.com/watch?v=rh4ffH7ZG_Y
http://youtube.com/watch?v=oaraVJnZF3w&mode=related&search
vid övrigt intresse kan ni höra av er till mig.
Tyvärr så hittade jag varken "Angeldust" eller "Hollow", som är mina favoritlåtar för bandet at the moment)
D'espairsRay
EUFORI!
(Jag fölrklarar närmare vid ett senare tillfälle...)
Joakim Berg
gjord av mig i en dusch,
en mulen sommar-söndag i juli 2007.
Allt vi gör är helt i onödan.
Det spelar ingen roll vad vi åstadkommer i/med våra liv.
Därför att vi dör.
Alla dör.
OCh då spelar det vi gjort ingen roll längre.
Alla timmar vi suttit vid skolbänken och försökt lära oss något.
Alla timmar vi tillbringat på jobbet för att få pengar att kunna leva för, dom korta timmar du har att leva på.
Hela livet är fyllt med utfyllnad. Skola, jobb, sova äta, skita, knulla, knyta skor, tömma soporna, kolla e-posten, kolla på SVT's målservide hur det gick för ens favoritlag i fotboll/ishockeyn, lyssna på musik. Och däremellan ska man ha tid för sina vänner, och sina intressen.
Jag vill inte verka svart och svår, eller tynga ner någon.
Men jag fylldes av en känsla av tomhet när jag tänkte på detta.
Därför var jag tvungen att skriva enr det för att bli av med det.
Kalla det dödslängtan.
Kalla det dödsångest.
Jag kallar det sanning.
Och jag är ledsen om jag precis fick er att inse det.
