To Make Your Eyes Catch Fire

(Detta inlägg skulle publiceras igår, men av någon anledning gick det inte...)

Väntrummet till tandläkaren är nog det värsta jag vet.
Särskilt det som finns här i Nykvarn.
Vita, sterila väggar. Gardinerna går i samma mönster, men lite gula och gröna motiv.
Bruna (och otroligt fula) möbler.
På det fyrkantiga bordet mellan de båda sofforna ligger en bunt tidningar.
Några Modette, några morgontidngar, några Bamse.
Jag tar upp en tidning på måfå (råkar bli en Modette), och bläddrar i samtidigt som jag försöker behålla lugnet.
Det första jag slås av är inte att jag snart ska utsättas för tortyr i lyxförpackning, utan att alla (inklusive jag själv) trotsas "Skoskydds-regeln".
Men nista tanke är att andas och försöka behålla lugnet.
Och jag lyckas.
Ända till mitt namn ropas upp.
Namnet kommer från det där påklistrade leendet, från kvinnan med den värsta sminkning jag någonsin sett.
Hon ber mig stiga in ett rum. Därinnen står en blond kvinna, med ett änu värre leende.
"Slå dig ner".
Jag slår mig ner i stolen, och den lutas bakåt.
"Gapa stort".
Jag gapar stort. Jag andas tungt. Jag spänner varenda muskel från midjan och uppåt.
Ni förstår.
Jag har väldigt svårt för folk som håller på med mina tänder (och med mina naglar med av någon anledning). Och extra jobbigt blir det när föremålet som petar på tänderna är gjort utav stål. Det räcker med att jag råkar stöta åt en tand med en gaffel när jag sitter och äter för att jag må dåligt i flera minuter efteråt. (Sker detta precis innan jag ska sova så blir det svårt att sova).
Undersökningen gick säkert snabbt, men det kändes som att jag satt där hur länge som helst.
Och även omd et är flera timmar sen jag var där, så ryser jag fortfarande i hela kroppen.
Inga hål.
Och jag behöver aldrig mer besöka Helvetet om jag inte vill.