To Make Your Eyes Catch Fire

En reflektion,
gjord av mig i en dusch,
en mulen sommar-söndag i juli 2007.

Allt vi gör är helt i onödan.
Det spelar ingen roll vad vi åstadkommer i/med våra liv.
Därför att vi dör.
Alla dör.
OCh då spelar det vi gjort ingen roll längre.
Alla timmar vi suttit vid skolbänken och försökt lära oss något.
Alla timmar vi tillbringat på jobbet för att få pengar att kunna leva för, dom korta timmar du har att leva på.
Hela livet är fyllt med utfyllnad. Skola, jobb, sova äta, skita, knulla, knyta skor, tömma soporna, kolla e-posten, kolla på SVT's målservide hur det gick för ens favoritlag i fotboll/ishockeyn, lyssna på musik. Och däremellan ska man ha tid för sina vänner, och sina intressen.

Jag vill inte verka svart och svår, eller tynga ner någon.
Men jag fylldes av en känsla av tomhet när jag tänkte på detta.
Därför var jag tvungen att skriva enr det för att bli av med det.
Kalla det dödslängtan.
Kalla det dödsångest.
Jag kallar det sanning.

Och jag är ledsen om jag precis fick er att inse det.