To Make Your Eyes Catch Fire

Igårkväll grät jag mig till sömns,
för första gången på minst ett år.
Det var en läskig upplevelse.
Alla rädslor som jag brukade känna av kom krypandes tillbaka,
längs med ryggraden,
upp för skuldrorna,
och in i mitt huvud.
Och där har dom nu bosatt sig nu.
Men det värsta är att ingen tar min rädsla seriöst.
Därför bygger jag upp fasader, såsom ilska, oro och misttänksamhet istället.
Detta gör att jag stampar på rute ett hela tiden.
Jag vill inte mer.
Jag vill verkligen inte mer.
Kan ingen lyfta på skalet,
ge mig lite värme,
och säga att allt blir bra?
Säga "Jag vill ha dig här".