FreakInCage.Com
Dags för ett lite mer personligt inlägg,
men eftersom den här bloggen ändå har 0 besökare så gör det inget.
Det var i onsdags, det var studentskiva på Hamnmagasinet i Södertälje,egentligen började jag känna såhär redan några dagar innan men det hör inte hit, och det var där alla känslor utlöste sig själva.
Jag hade inga direkta planer på att bli full, främst för att jag inte särskilt mycket pengar, men också för att jag extremt opepp (som det populärt kallas nuförtiden) på att festa överhuvudtaget. Men eftersom jag redan hade lyckats tvinga dit ett antal vänner så fanns det ingen sätt att backa ur på. Och eftersom min mor var snäll att sponsra med pengar ("Man tar ju bara studenten en gång") så var det bara att köra.
Men hursomhelst så tog jag mig in till Södertälje (eftersom jag bor i Nykvarn så måste jag åka buss), och där träffade jag Cicke, Johanna och alla som det var tänkt att jag skulle festa med. Vi "förkrökade" på CP (Centralbaren/Centralpuben), klockan var då runt 20.00, och vid 21-tiden så drog vi till Hamnmagasinet. Där uppe träffade vi ännu mera folk jag kände, och jag fortsatte dricka.
Men efter 4 öl och 1 cider så kände jag fortfarande inget, vilket är konstigt för att vara mig. Jag är pojken som blir mobbad för knappt klarar av att dricka två stora stark annars. Dum som jag är så tror jag att jag inte kommer bli påverkad, och ebställer därför något ännu starkare (sorry, minns inte vad...) och dricker upp den snabbare än vad man bör. Och POFF....!
Sen stod jag på dansgolvet. Jag strulade med en av mina vänner (Nej, det är inget jag är stolt över, men det är något jag måste erkänna, plus att det är viktig detalj för hela "historian"), och jag drack nog en eller två öl till.
Det tog ett tag innan jag kom på vad som hade hänt, och då exploderade känslorna inom mig.
Sedan i onsdags har jag varit velig. Jag vet inte vad som är rätt och fel. Ibland är gränsen för tunn för att kunnas rita ut. Eller för att kunnas ta på.
Jag orkar inte känna efter vad jag vill längre. Jag behöver andrum. Men jag kommer inte orka ta mig det andrummet. Och nu förstår ingen vad jag menar. Så jag lägger ner.
Utan Snottra's (Ninas) sällskap, både IRL (internet språk för "In Real Life") och vid MSN skulle detta vara outhärdligt.
Tusen Tack.
Men jag behöver tips.
Vad ska jag göra? Chansa på något som jag inte vet om jag orkar?
Eller ge mig själv mera andrum, och kväva andra personer i min omgivning?
men eftersom den här bloggen ändå har 0 besökare så gör det inget.
Det var i onsdags, det var studentskiva på Hamnmagasinet i Södertälje,egentligen började jag känna såhär redan några dagar innan men det hör inte hit, och det var där alla känslor utlöste sig själva.
Jag hade inga direkta planer på att bli full, främst för att jag inte särskilt mycket pengar, men också för att jag extremt opepp (som det populärt kallas nuförtiden) på att festa överhuvudtaget. Men eftersom jag redan hade lyckats tvinga dit ett antal vänner så fanns det ingen sätt att backa ur på. Och eftersom min mor var snäll att sponsra med pengar ("Man tar ju bara studenten en gång") så var det bara att köra.
Men hursomhelst så tog jag mig in till Södertälje (eftersom jag bor i Nykvarn så måste jag åka buss), och där träffade jag Cicke, Johanna och alla som det var tänkt att jag skulle festa med. Vi "förkrökade" på CP (Centralbaren/Centralpuben), klockan var då runt 20.00, och vid 21-tiden så drog vi till Hamnmagasinet. Där uppe träffade vi ännu mera folk jag kände, och jag fortsatte dricka.
Men efter 4 öl och 1 cider så kände jag fortfarande inget, vilket är konstigt för att vara mig. Jag är pojken som blir mobbad för knappt klarar av att dricka två stora stark annars. Dum som jag är så tror jag att jag inte kommer bli påverkad, och ebställer därför något ännu starkare (sorry, minns inte vad...) och dricker upp den snabbare än vad man bör. Och POFF....!
Sen stod jag på dansgolvet. Jag strulade med en av mina vänner (Nej, det är inget jag är stolt över, men det är något jag måste erkänna, plus att det är viktig detalj för hela "historian"), och jag drack nog en eller två öl till.
Det tog ett tag innan jag kom på vad som hade hänt, och då exploderade känslorna inom mig.
Sedan i onsdags har jag varit velig. Jag vet inte vad som är rätt och fel. Ibland är gränsen för tunn för att kunnas rita ut. Eller för att kunnas ta på.
Jag orkar inte känna efter vad jag vill längre. Jag behöver andrum. Men jag kommer inte orka ta mig det andrummet. Och nu förstår ingen vad jag menar. Så jag lägger ner.
Utan Snottra's (Ninas) sällskap, både IRL (internet språk för "In Real Life") och vid MSN skulle detta vara outhärdligt.
Tusen Tack.
Men jag behöver tips.
Vad ska jag göra? Chansa på något som jag inte vet om jag orkar?
Eller ge mig själv mera andrum, och kväva andra personer i min omgivning?
Hjältar.
Jag satt igårkväll och försökte förstå mig på MySpace.
Där finns olika "fält" man skall fylla i, såsom Music, Interests, Movies. (Ja alltså, vilken som är din favoritmusik, dina intressen och vilka filmer du gillar)
Men mitt favoritfält måste ändå vara Heroes. Denna fråga är för stor för att kunna svara på i en lite fjuttig ruta.
Till att börja med måste man reda ut begreppet "hjälte".
Vad en superhjälte är vet vi redan allihopa. Stålmannen, Spindelmannen, X-Men, Batman, Bamse (hmm..?) och Turtles är några typer av Superhjältar. Fiktiva karaktärer allihop. Ingen finns på riktigt. Självklart bär alla dessa på någon slags (oftast överdriven) superkraft, särskilt Stålmannen som knappt vet vad ordet "dö" innebär. Alla krafter som dessa superhjältar är på är rent logiskt omöjliga att ha i det riktiga livet. Plus att en fiktiv karaktär aldrig kan vara någons hjälte.
det finns också s.k. "film hjältar". Hur mnåga gånger har vi inte sett Mel Gibson funga skurkar, eller Bruce Willis rädda världen? Eller Harrison Ford rädda presidenten? För att inte tala om alla totalt värdelösa (OBS! Detta är bara vad en person tycker) Sci-Fi filmer (typ Star Wars....)? Allt detta är också ologiskt, och är alltid otroligt överdrivet. Brid Pitt spelar alltid sura poliser som får jobba med någon äldre polis som snart går i pension (oj... Nu blev det visst lite "Seven" här). Vi känner igen Samuel L. Jacksons spelstil. Vi vet att alla dessa personer, vem det än är, kommer fånga skurken efter mycket om och men. Men gör det dom till hjältar? Frågar ni mig så kan jag inte säga det. En juste macho-pose hjälper inte för att kallas hjälte. Missförstå mig rätt; jag har respekt för samtliga av dessa skådisar (minus Harrison Ford). Men dom gör bara sitt jobb.
Kan en hjälte då vara en slags "räddare i nöden"? En sådan person som alltid måste försöka rädda situationen? Nej, sådana personer stör jag mig på något så fruktansvärt. Sådana som jämt ska stå i centrum, eller försöka muntra upp en när man känner sig ledsen. Det är inga hjältar. Det är irritationsobjekt.
Förebilder och idoler... är det hjältar? Det kanske finns artister som har det utseende du vill, och därför försöker efterlikna dom... Eller som i mitt fall; en viss japan som har både rätt klädsmak, vågar använda smink och är en helt underbar gitarrist soom gjorde att jag började hålla på med det här (Det här = musik, smink och alternativ klädsel... även om jag hatar uttrycket alternativ). Men är det en hjälte? Lite hjältefaktor kan ju finnas där, men personen ifråga blir aldrig en fullskalig hjälte för mig. Inte ens om hans musik hjälpte mig "some rough times"...
Nej, en riktig hjälte för mig är dom personer som stöttar mig till att fortsätta vara mig. Dom som får mig att våga vara mig. Min största hjälte måste vara min morbror Pasi (ja, han är finsk). Det var han som "lärde" mig lyssna på hårdrock och liknande musik, och ända sedan jag var 6-7 år gammal har jag velat vara som honom. Det var han som köpte mig min första gitarr, det var som lärde mig dom första ackorden. Jag har honom att tacka för att jag är som jag är idag. Men det skulle jag aldrig kunna säga idag.
Andra hjältar är självklart vänner (inte alla, men dom flesta),flickvän, föräldrar, lärare (särskilt Sofia Löwenhjelm som jag hade i klass 7-8, mina teaterlärare och Anna Asp som allihopa hjälpt mig hitta mitt sätt att tänka och skriva) och alla andra som stöttat mig.
Somliga kallar som "änglar".
Jag kallar dom Hjältar.
Jag vill vara en av dom. För någon.
Dagens låt:
Red Hot Chili Peppers - Venice Queen
(http://www.lyrics007.com/Red%20Hot%20Chili%20Peppers%20Lyrics/Venice%20Queen%20Lyrics.html
/Shindus
(Ett extra tack till Anna Asp som lärt mig massor med saker, men nu också hur jag ska använda mig av min blogg. Varför kasta bort sin kunskap? ;D)
Där finns olika "fält" man skall fylla i, såsom Music, Interests, Movies. (Ja alltså, vilken som är din favoritmusik, dina intressen och vilka filmer du gillar)
Men mitt favoritfält måste ändå vara Heroes. Denna fråga är för stor för att kunna svara på i en lite fjuttig ruta.
Till att börja med måste man reda ut begreppet "hjälte".
Vad en superhjälte är vet vi redan allihopa. Stålmannen, Spindelmannen, X-Men, Batman, Bamse (hmm..?) och Turtles är några typer av Superhjältar. Fiktiva karaktärer allihop. Ingen finns på riktigt. Självklart bär alla dessa på någon slags (oftast överdriven) superkraft, särskilt Stålmannen som knappt vet vad ordet "dö" innebär. Alla krafter som dessa superhjältar är på är rent logiskt omöjliga att ha i det riktiga livet. Plus att en fiktiv karaktär aldrig kan vara någons hjälte.
det finns också s.k. "film hjältar". Hur mnåga gånger har vi inte sett Mel Gibson funga skurkar, eller Bruce Willis rädda världen? Eller Harrison Ford rädda presidenten? För att inte tala om alla totalt värdelösa (OBS! Detta är bara vad en person tycker) Sci-Fi filmer (typ Star Wars....)? Allt detta är också ologiskt, och är alltid otroligt överdrivet. Brid Pitt spelar alltid sura poliser som får jobba med någon äldre polis som snart går i pension (oj... Nu blev det visst lite "Seven" här). Vi känner igen Samuel L. Jacksons spelstil. Vi vet att alla dessa personer, vem det än är, kommer fånga skurken efter mycket om och men. Men gör det dom till hjältar? Frågar ni mig så kan jag inte säga det. En juste macho-pose hjälper inte för att kallas hjälte. Missförstå mig rätt; jag har respekt för samtliga av dessa skådisar (minus Harrison Ford). Men dom gör bara sitt jobb.
Kan en hjälte då vara en slags "räddare i nöden"? En sådan person som alltid måste försöka rädda situationen? Nej, sådana personer stör jag mig på något så fruktansvärt. Sådana som jämt ska stå i centrum, eller försöka muntra upp en när man känner sig ledsen. Det är inga hjältar. Det är irritationsobjekt.
Förebilder och idoler... är det hjältar? Det kanske finns artister som har det utseende du vill, och därför försöker efterlikna dom... Eller som i mitt fall; en viss japan som har både rätt klädsmak, vågar använda smink och är en helt underbar gitarrist soom gjorde att jag började hålla på med det här (Det här = musik, smink och alternativ klädsel... även om jag hatar uttrycket alternativ). Men är det en hjälte? Lite hjältefaktor kan ju finnas där, men personen ifråga blir aldrig en fullskalig hjälte för mig. Inte ens om hans musik hjälpte mig "some rough times"...
Nej, en riktig hjälte för mig är dom personer som stöttar mig till att fortsätta vara mig. Dom som får mig att våga vara mig. Min största hjälte måste vara min morbror Pasi (ja, han är finsk). Det var han som "lärde" mig lyssna på hårdrock och liknande musik, och ända sedan jag var 6-7 år gammal har jag velat vara som honom. Det var han som köpte mig min första gitarr, det var som lärde mig dom första ackorden. Jag har honom att tacka för att jag är som jag är idag. Men det skulle jag aldrig kunna säga idag.
Andra hjältar är självklart vänner (inte alla, men dom flesta),flickvän, föräldrar, lärare (särskilt Sofia Löwenhjelm som jag hade i klass 7-8, mina teaterlärare och Anna Asp som allihopa hjälpt mig hitta mitt sätt att tänka och skriva) och alla andra som stöttat mig.
Somliga kallar som "änglar".
Jag kallar dom Hjältar.
Jag vill vara en av dom. För någon.
Dagens låt:
Red Hot Chili Peppers - Venice Queen
(http://www.lyrics007.com/Red%20Hot%20Chili%20Peppers%20Lyrics/Venice%20Queen%20Lyrics.html
/Shindus
(Ett extra tack till Anna Asp som lärt mig massor med saker, men nu också hur jag ska använda mig av min blogg. Varför kasta bort sin kunskap? ;D)
Please Tell me This is the End of the World.
Studenten.
Allt detta tjat om studenten.
Varför är alla så glada över det?
Är det bara jag som känner ett visst vemod över det?
(är det bara jag som är livrädd för att genomgå detta?)
Visst kan jag erkänna att jag kommer känna mig stolt när jag står där på marenplan den åttonde juni 2007. Även om jag går ut med ett förbannat IG (i matematik B, så... Nu behöver ni inte fråga), så är det klart jag är stolt. Den åttonde juni kommer vara ett enda glädjerus. För somliga t.o.m. ett fyllesrus. Den åttonde juni 2007 är den dag vi är klara för "vuxenlivet", och det är vad vi firar när vi står på vårat svindyra flak. Det är nu vi får betalt för svettiga teaterlektioner, tråkiga engelska lektioner, krånglande svenskalärare (som desto bättre blev ersatt men världens bästa lärare) och alla ämnen som man aldrig förstod varför man läste dom.
Men ingen tänker så långt som på dagen efter.
När osäkerheten börjar. När ingen vet vad dom ska göra. Det är inte bara en baksmälla från dagen före, utan från hela skolgången. Något slags antiklimax.
Jag personligen fruktar denna dag mer än alla världens sjukdomar och plågor.
Men inte mer än en tolfte juni.
Den tolfte juni 2007. Det är den dagen som vi tar farväl av varandra en sista gång som ESTA3.
Jag vet att jag kommer gråta. Det är ingenting jag kommer försöka dölja. Jag vet det redan nu.
Personligen hoppas jag jorden går under innan detta datum.
Jag vill inte behöva sakna dom människor jag kommer att sakna. Självklart hoppas jag att jag kommer träffa dom jag vill träffa... Men du kanske vet hur det är när man börjar bli vuxen. "Vi får ta och träffas någon dag!" "Självklart!".
Samma konversation äger rum två veckor senare.
Felicia, Linn, Elin, Christian, Jenny, Jessica, Tiina och alla andra.
Glöm inte oss.
Allt detta tjat om studenten.
Varför är alla så glada över det?
Är det bara jag som känner ett visst vemod över det?
(är det bara jag som är livrädd för att genomgå detta?)
Visst kan jag erkänna att jag kommer känna mig stolt när jag står där på marenplan den åttonde juni 2007. Även om jag går ut med ett förbannat IG (i matematik B, så... Nu behöver ni inte fråga), så är det klart jag är stolt. Den åttonde juni kommer vara ett enda glädjerus. För somliga t.o.m. ett fyllesrus. Den åttonde juni 2007 är den dag vi är klara för "vuxenlivet", och det är vad vi firar när vi står på vårat svindyra flak. Det är nu vi får betalt för svettiga teaterlektioner, tråkiga engelska lektioner, krånglande svenskalärare (som desto bättre blev ersatt men världens bästa lärare) och alla ämnen som man aldrig förstod varför man läste dom.
Men ingen tänker så långt som på dagen efter.
När osäkerheten börjar. När ingen vet vad dom ska göra. Det är inte bara en baksmälla från dagen före, utan från hela skolgången. Något slags antiklimax.
Jag personligen fruktar denna dag mer än alla världens sjukdomar och plågor.
Men inte mer än en tolfte juni.
Den tolfte juni 2007. Det är den dagen som vi tar farväl av varandra en sista gång som ESTA3.
Jag vet att jag kommer gråta. Det är ingenting jag kommer försöka dölja. Jag vet det redan nu.
Personligen hoppas jag jorden går under innan detta datum.
Jag vill inte behöva sakna dom människor jag kommer att sakna. Självklart hoppas jag att jag kommer träffa dom jag vill träffa... Men du kanske vet hur det är när man börjar bli vuxen. "Vi får ta och träffas någon dag!" "Självklart!".
Samma konversation äger rum två veckor senare.
Felicia, Linn, Elin, Christian, Jenny, Jessica, Tiina och alla andra.
Glöm inte oss.
Mor(gu)e than Words
Shit.
Jag är för lat för att orka skriva allt jag vill skriva.
Vart ska vi börja...?
I tisdags var jag och såg WEDNESDAY 13. Egentligen skulle jag bara dit med Jas, men i sista minuten ebstämde sig Made för att följa med. Hon verkade dock inte road.
Jag tror att jas var mer road. Jag VET att jag var road. SÅ JÄVLA BRA SPELNING. JAG ÄLSKAR DIG WEDNESDAY!!!!!!!!!
Annars har veckan varit jävligt seg och skapligt trist.
Repat teater i skolan. Det rullar på.
Långsamt.
Men det rullar på.
Jag är dock trött nu.
Skönt med helg. Och att få sova.
Och snart tar man studenten.
Skräckblandad glädje.
Jag är för lat för att orka skriva allt jag vill skriva.
Vart ska vi börja...?
I tisdags var jag och såg WEDNESDAY 13. Egentligen skulle jag bara dit med Jas, men i sista minuten ebstämde sig Made för att följa med. Hon verkade dock inte road.
Jag tror att jas var mer road. Jag VET att jag var road. SÅ JÄVLA BRA SPELNING. JAG ÄLSKAR DIG WEDNESDAY!!!!!!!!!
Annars har veckan varit jävligt seg och skapligt trist.
Repat teater i skolan. Det rullar på.
Långsamt.
Men det rullar på.
Jag är dock trött nu.
Skönt med helg. Och att få sova.
Och snart tar man studenten.
Skräckblandad glädje.
I'm Not Perfect - But Damn, I Look Good.
Ibland förstår jag mig inte på flickor.
Förstår dom inte att hälften av det man gör, gör man för dom!?
Jag orkar inte med hur mycket gnäll som helst.
Nej, det blir till att fundera på det här idag.
Varför försöker jag ens skylla ifrån mig?
Jag vet juh vad jag vill.
Jag vet juh vems felet är.
varför kan det inte gå en vecka utan att vi bråkar?
varför måste det jämt vara mitt fel?
varför är det jämt mitt fel -,-
Jag är snygg iallafall.
Att låtsas är jag bra på.
Förstår dom inte att hälften av det man gör, gör man för dom!?
Jag orkar inte med hur mycket gnäll som helst.
Nej, det blir till att fundera på det här idag.
Varför försöker jag ens skylla ifrån mig?
Jag vet juh vad jag vill.
Jag vet juh vems felet är.
varför kan det inte gå en vecka utan att vi bråkar?
varför måste det jämt vara mitt fel?
varför är det jämt mitt fel -,-
Jag är snygg iallafall.
Att låtsas är jag bra på.
All Ways Always
Även om jag inte heller vill förlova mig nu,
så bör du veta att det iallafall fanns ens eriös tanke bakom det.
så bör du veta att det iallafall fanns ens eriös tanke bakom det.
Kissing The Shadows
Nu förstår jag vad du menar.
Nu är det jag som känenr mig "för på".
Jag är bara rädd att du ska tycka att jag är jobbig.
Jag känner mig jobbig.
Det är klart du ska få umgås med dina vänner ifred.
I won't bother again.
Dom senaste dagarna har jag funderat,
och ibland känns det som om jag vill så mycket mera än du.
Snälla,
säg att jag har fel.
Nu är det jag som känenr mig "för på".
Jag är bara rädd att du ska tycka att jag är jobbig.
Jag känner mig jobbig.
Det är klart du ska få umgås med dina vänner ifred.
I won't bother again.
Dom senaste dagarna har jag funderat,
och ibland känns det som om jag vill så mycket mera än du.
Snälla,
säg att jag har fel.
Noone Will Save Me When I'm Drowning in the Filthy Sea.
"... You Saved Me from Drowning in a Filthy Sea.
I Cannot Lie to You Anymore... because I Love You.
Now that I hate Myself, I can't even protect you.
I'm just a coward.
I am sorry for ruining your life with my selfishness
thank you for everything...."
I Cannot Lie to You Anymore... because I Love You.
Now that I hate Myself, I can't even protect you.
I'm just a coward.
I am sorry for ruining your life with my selfishness
thank you for everything...."
