Please Tell me This is the End of the World.
Studenten.
Allt detta tjat om studenten.
Varför är alla så glada över det?
Är det bara jag som känner ett visst vemod över det?
(är det bara jag som är livrädd för att genomgå detta?)
Visst kan jag erkänna att jag kommer känna mig stolt när jag står där på marenplan den åttonde juni 2007. Även om jag går ut med ett förbannat IG (i matematik B, så... Nu behöver ni inte fråga), så är det klart jag är stolt. Den åttonde juni kommer vara ett enda glädjerus. För somliga t.o.m. ett fyllesrus. Den åttonde juni 2007 är den dag vi är klara för "vuxenlivet", och det är vad vi firar när vi står på vårat svindyra flak. Det är nu vi får betalt för svettiga teaterlektioner, tråkiga engelska lektioner, krånglande svenskalärare (som desto bättre blev ersatt men världens bästa lärare) och alla ämnen som man aldrig förstod varför man läste dom.
Men ingen tänker så långt som på dagen efter.
När osäkerheten börjar. När ingen vet vad dom ska göra. Det är inte bara en baksmälla från dagen före, utan från hela skolgången. Något slags antiklimax.
Jag personligen fruktar denna dag mer än alla världens sjukdomar och plågor.
Men inte mer än en tolfte juni.
Den tolfte juni 2007. Det är den dagen som vi tar farväl av varandra en sista gång som ESTA3.
Jag vet att jag kommer gråta. Det är ingenting jag kommer försöka dölja. Jag vet det redan nu.
Personligen hoppas jag jorden går under innan detta datum.
Jag vill inte behöva sakna dom människor jag kommer att sakna. Självklart hoppas jag att jag kommer träffa dom jag vill träffa... Men du kanske vet hur det är när man börjar bli vuxen. "Vi får ta och träffas någon dag!" "Självklart!".
Samma konversation äger rum två veckor senare.
Felicia, Linn, Elin, Christian, Jenny, Jessica, Tiina och alla andra.
Glöm inte oss.
Allt detta tjat om studenten.
Varför är alla så glada över det?
Är det bara jag som känner ett visst vemod över det?
(är det bara jag som är livrädd för att genomgå detta?)
Visst kan jag erkänna att jag kommer känna mig stolt när jag står där på marenplan den åttonde juni 2007. Även om jag går ut med ett förbannat IG (i matematik B, så... Nu behöver ni inte fråga), så är det klart jag är stolt. Den åttonde juni kommer vara ett enda glädjerus. För somliga t.o.m. ett fyllesrus. Den åttonde juni 2007 är den dag vi är klara för "vuxenlivet", och det är vad vi firar när vi står på vårat svindyra flak. Det är nu vi får betalt för svettiga teaterlektioner, tråkiga engelska lektioner, krånglande svenskalärare (som desto bättre blev ersatt men världens bästa lärare) och alla ämnen som man aldrig förstod varför man läste dom.
Men ingen tänker så långt som på dagen efter.
När osäkerheten börjar. När ingen vet vad dom ska göra. Det är inte bara en baksmälla från dagen före, utan från hela skolgången. Något slags antiklimax.
Jag personligen fruktar denna dag mer än alla världens sjukdomar och plågor.
Men inte mer än en tolfte juni.
Den tolfte juni 2007. Det är den dagen som vi tar farväl av varandra en sista gång som ESTA3.
Jag vet att jag kommer gråta. Det är ingenting jag kommer försöka dölja. Jag vet det redan nu.
Personligen hoppas jag jorden går under innan detta datum.
Jag vill inte behöva sakna dom människor jag kommer att sakna. Självklart hoppas jag att jag kommer träffa dom jag vill träffa... Men du kanske vet hur det är när man börjar bli vuxen. "Vi får ta och träffas någon dag!" "Självklart!".
Samma konversation äger rum två veckor senare.
Felicia, Linn, Elin, Christian, Jenny, Jessica, Tiina och alla andra.
Glöm inte oss.
Kommentarer
Trackback
