Communicare
Att ta sig igenom saker tillsammans.
Ta sig över hinder tillsammans.
Att dela allt. Att Förlåta. Att glömma.
Att komma ihåg.
Att kommunicera.
Att göra något tillsammans. Som att andas ihop.
Som att nästan sitta ihop.
Att simma genom ett hav av oövervinnlighet tillsammans.
Att andas liv i den andra när den dör, och blåsa hopp i den andra när den faller.
Men ingenting fungerar längre så.
Communicare är ett dött begrepp.
Egoism är rätt ord.
Dom målar glorior på natthimlen, och ger mina händer Änglars former
Det som hände i fredags kväll/natt är helt oförklarligt, både för mig och för Madde.
Jag vill tacka alla som hade kontroll över situationen och hindrade mig från att göra något ännu dummare. Jag förstår också om dessa personer inte vill veta av mig längre.
Men jag ber er att stanna vid min sida, för just nu behöver jag er mer än någonsin.
Jag har nu förstått att det finns sidor hos mig som jag inte vill ha.
Sidor som jag inte kan få bort själv.
Jag har därför bestämt mig för att söka hjälp. Och det är här min vänner kommer in i bilden.
Jag kommer inte klara detta själv. Jag kommer behöva folket runt mig. Jag kommer behöva veta vilka som stöttar mig, och vilka som inte kommer göra det.
Just nu vet jag bara två människor som kommer stötta mig; Made och Jmp.
Jag har aldrig vart såhär rädd i hela mitt liv, och jag är ledsen för all skit jag ställt till med.
Men jag hoppas den värsta stormen ska ha lagt sig, och att folk ska kunna prata med mig nu.
Jag vill bara inte börja om från noll igen. Jag vill bara ta tag i mina problem, och kunna leva mitt liv normalt igen.
Jag vet att jag gjorde många besvikna i fredags kväll, men jag ber nu om ursäkt för det. Jag hoppas ni förstår att jag själv förstår allvaret i det som hänt, och försöker därför göra något åt det.
Det här är därför en öppen vädjan till Cicke, Johanna, Dennis, Anton, Rasmus, Nicke, Felicia och alla andra: Förlåt mina brister, och hjälp mig igenom det här. Annars klarar jag det aldrig.
Kalejdoskop
Jag vill bara säga att folk inte behöver räkna med så många blogginlägg framöver.
Jag har att göra så det räcker ändå.
Tack.
Riddare på Cydonia
Jag läste just en väns blogg.
(Ja, jag använder ordet vän).
Jag blev chockad. Jag tappade orden.
Jag har nog aldrig förstått vad jag betyder för vännen ifråga.
Jag har nog aldrig förstått att jag kan betyda så mycket för någon annan.
Men nu ska vi försöka göra saker och ting lite klarare;
Jag har, som många vet, försökt "knuffa bort" en del av mitt liv.
Och att du, som det här inlägget är riktat till, följde med var aldrig riktigt meningen.
Det bara blev så iochmed att du fortsatte att umgås med dom som jag försökte undvika.
Kalla det fegt om du vill.
Men jag behövde det för att kunna andas. För att kunna leva vidare.
För att kunna lita på andra folk.
För att kunna lita på mig själv.
Och sanningen är den att jag fortfarande har frågor att ställa dig,
som jag vill ha seriösa svar på.
Allting är bara så svårt för mig just nu.
Jag vet inte vilka jag kan lita på.
Men jag tror jag börjar förstå vart jag har dig nu.
Och jag vill vara din vän.
Du är ingen soldat, du behöver inte slåss ensam.
och jag är ingen riddare från Cydonia, som behöver leta luft överallt.
Och det behöver inte vara så svårt.
Och det finns fortfarande band du måste lära dig lyssna på.
Jag har inte bytt mobilnummer;
ring mig?
Upprop
Nu är jag officiellt inne på Religionsvetenskap A.
Men imorgon är det reservupprop på Kreativt skrivande A.
Men jag vet inte hur jag ska göra om jag får en plats där.
Borde jag ta den?
Skriver mer när jag vet hur allt blir.
Och på tiden att värmen kom nu va?
När sommarlovet är slut.
Bland oäkta föräldrar och dyra DVD-boxar
Det har hänt mycket bara den senaste veckan.
Kan börja med det som är färskast i minnet, eller hur man ska säga.
Jag och min älskade bättre halva Madeleine har tillbringat lördagen och söndagen på Oaxen.
För er som inte vad det är så kan jag berätta att det är en ö ute vid Hölö, där det är otroligt fint (dock blir det invaderat an snobbar och vilsna badgäster under denna underbara årstid).
Där bodde vi hos Maddes "plastmamma" (som inte längre är hennes plastmamma... men jag orkar inte dra denna historia), som bor HELT UNDERBART till. Nära till vattnet och allting. en av dom bästa helgerna den här sommaren. Dit åker jag gärna igen.
I fredags fick jag dessutom veta att jag kommit in på religionsvetenskap-linjen på Södertörns Högskola (Nu sitter Anna i sin stol och göra vågen av ren glädje). Men jag är fortfarande reserv på Kreativt skrivande, och om jag skulle få plats där så tar jag den.
Vad mer...?
Just det!
Att jag kan ha missat OC begriper jag inte! Jag såg två avsnitt i fredagskväll, och nu är jag helt fast. Jag funderar på att beställa alla säsonger för ett sammanlagt värde på 1200 kronor.
Men jag vet inte. Vi får se.
Har man pengar så har man. Men impulsköp är inte min starka sida.
Ja...
Jag tror det var allt för nu.
Ibland är livet bra underbart.
Fånig människo-dräkt.
Jag är trött på att vara trött.
Trött på att vara den tråkigaste mannen i Sverige,
trött på att göra fel jämt,
trött på att inte räcka till.
Trött på att ha två,
eller ibland flera,
alternativ.
Trött på att alltid ta fel alternativ.
Jag skulle offra mitt liv,
jag vet inte om ni sett Donnie Darko? Men om ni har så vet ni vad jag menar,
för att kunna ångra alla alternativ.
Spola tillbaka tiden, och offra mitt eget liv.
Jag är så trött på att inte längre få någon substans i allt jag gör.
Jag behöver en lärar-liknande gestalt vid min sida.
Någon som förklarar vad jag gör, och varför jag gör det.
Nu känns det som att jag trampar vakuum.
Nu känns allt så onödigt.
Nej,
jag borde bli vän med en kille i kanindräkt,
och dessutom börja gå i sömnen.
Sen så ska ni få se på fan.
Ett hus från 70-talet
som vi tillsammans skapade,
från detta hus. Från dessa dagar.
Jag kommer sakna stället,
även om vi kan återvända dit närsomhelst.
Men det kommer inte då vara samma sak,
eftersom folket kommer vara hemma.
Jag älskar dig.