Tankar om natten, morgondagen och den där klasskamraten
Nej.
Nu sitter jag här igen. Denna jävla blogg blir som ett beroende.
Klockan är mitt i natten, och jag borde lagt mig för åtminstone en timma sedan.
Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, eftersom det inte har hänt något särskilt i mitt liv senaste timmarna.
Jag känner mig glad, och uppåt. Jag antar att när man kommit på vad man gör för fel är det lättare att sudda ut dessa, och ersätta dem med något trevligare och gladare. Det har ju funkat bra hittills iallafall. Jag ser potentialen till långvarig lycka ligga och glimra runt hörnet.
Jag jobbar även mycket på min självsäkerhet, och även om jag inte alltid vågar så tar jag faktiskt för mig mera nuförtiden. Jag är innte längre den som sitter i bakgrunden och låter andra diskutera, utan nu tar även jag plats i diskussionen. Inte bara bland vännerna, utan i skolan också.
På tal om skolan så är konstigt hur man kan missbedömma folk. Har en flicka i min klass som kallas för Lizzie, som jag en hel termin trott har varit rätt dryg och självcentrerad. Men se så fel jag hade.
De senaste veckorna har hon och jag arbetat ihop en hel del, och därför börjat prata med varandra mer, och under det där skalet visade det sig finnas en ensam flicka, med större problem än vad jag har, men som har mycket klokt att säga, och betydligt mycket mer livserfarenhet än vad jag har. Hon säger mycker smarta saker, som smittar av sig, och får en att känna sig peppad och motiverad.
Nej, nu är klockan strax 2 mitt i natten mot en lördag.
Prognoserna för imorgon är att det kommer bli en bra dag. En mycket bra dag.
Och jag känner mig glad, på snudd till lycklig.
Men kanske snart...
