Till Madeleine
Det finns så många saker jag skulle kunna skriva här,
så många ord som jag tycker att du behöver höra.
Men, som vanligt, när jag väl sitter här för att skriva ned alla tankar och känslor så försvinner de.
Jag vet att jag förbannat tjatig nu, men jag älskar dig så ofattbart mycket.
Det jag känner för dig har jag aldrig känt för någon annan (förlåt alla gamla flickvänner som kanske läser det här... Inte för att jag tror att någon av er gör det, men...). När jag är med dig så känns bara varenda sekund så otroligt.. Rätt. Jag försöker hitta ett bättre ord, men rätt beskriver det så bra.
Jag kanske skrämmer dig mer än motiverar nu, men jag ser en framtid, jag ser oss, och jag hör skratt.
Ingen känner mig bättre än vad du gör, och ingen annan förstår mig bättre än vad du gör. Och du borde veta vid det här laget att jag gör allt i världen för att försöka förstå dig i alla lägen också. Du vet att jag gör allt jag kan, allt jag orkar för att duga åt dig, för att försöka räcka till åt dig. Men det kommer aldrig finnas någon som kan duga åt dig. Aldrig.
Jag tror inte jag har sagt det här, någonsin, men varenda natt innan jag ska sova (när jag är själv förstås) så brukar jag lugna ner mig genom att tänka på när du sjöng The Killers - My List för mig innan vi skulle sova.
Det kanske inte betyder något för dig. Men för mig så är det något som satt sig på min hjärna, och inte kommer kunna lämna. Det är trygghet för mig.
Jag vill bara att du ska sjunga för mig när jag ska somna, men jag vet inte om du kommer göra det något mera.
Att inte ha dig här, i mitt rum, just nu är otroligt jobbigt. Luften blir liksom tyngre när du inte här. Mörkret blir mörkare och drömmarna hemskare.
Jag vet att allt detta låter jävligt klisché-artat, som i en amerikansk kärleks-komedi. Men det är faktiskt såhär jag känner, även om du aldrig kommer tro på mig.
Jag skulle aldrig tveka på att ta en kula för dig. Oavsett om du är min flickvän, min vän eller om vi skulle börja låtsas vara totala främlingar för varandra.
Det här, tillsammans, men det förra inlägget är min blottning för dig och resten av världen. Där jag erkänner mina brister, synder, misstag, men samtidigt visar att jag vill, att jag kan, att jag känner.
Jag älskar Dig Madeleine.
Det finns inget som någon kan göra för att få mig att ändra det faktumet.
Because We Are Meant To Be
så många ord som jag tycker att du behöver höra.
Men, som vanligt, när jag väl sitter här för att skriva ned alla tankar och känslor så försvinner de.
Jag vet att jag förbannat tjatig nu, men jag älskar dig så ofattbart mycket.
Det jag känner för dig har jag aldrig känt för någon annan (förlåt alla gamla flickvänner som kanske läser det här... Inte för att jag tror att någon av er gör det, men...). När jag är med dig så känns bara varenda sekund så otroligt.. Rätt. Jag försöker hitta ett bättre ord, men rätt beskriver det så bra.
Jag kanske skrämmer dig mer än motiverar nu, men jag ser en framtid, jag ser oss, och jag hör skratt.
Ingen känner mig bättre än vad du gör, och ingen annan förstår mig bättre än vad du gör. Och du borde veta vid det här laget att jag gör allt i världen för att försöka förstå dig i alla lägen också. Du vet att jag gör allt jag kan, allt jag orkar för att duga åt dig, för att försöka räcka till åt dig. Men det kommer aldrig finnas någon som kan duga åt dig. Aldrig.
Jag tror inte jag har sagt det här, någonsin, men varenda natt innan jag ska sova (när jag är själv förstås) så brukar jag lugna ner mig genom att tänka på när du sjöng The Killers - My List för mig innan vi skulle sova.
Det kanske inte betyder något för dig. Men för mig så är det något som satt sig på min hjärna, och inte kommer kunna lämna. Det är trygghet för mig.
Jag vill bara att du ska sjunga för mig när jag ska somna, men jag vet inte om du kommer göra det något mera.
Att inte ha dig här, i mitt rum, just nu är otroligt jobbigt. Luften blir liksom tyngre när du inte här. Mörkret blir mörkare och drömmarna hemskare.
Jag vet att allt detta låter jävligt klisché-artat, som i en amerikansk kärleks-komedi. Men det är faktiskt såhär jag känner, även om du aldrig kommer tro på mig.
Jag skulle aldrig tveka på att ta en kula för dig. Oavsett om du är min flickvän, min vän eller om vi skulle börja låtsas vara totala främlingar för varandra.
Det här, tillsammans, men det förra inlägget är min blottning för dig och resten av världen. Där jag erkänner mina brister, synder, misstag, men samtidigt visar att jag vill, att jag kan, att jag känner.
Jag älskar Dig Madeleine.
Det finns inget som någon kan göra för att få mig att ändra det faktumet.
Because We Are Meant To BeKommentarer
Trackback
