To Make Your Eyes Catch Fire

Jag vet att jag inte är världens roligaste eller bäst pojkvän,
och jag förväntar mig inte att du ska stå ut med mig.
Jag skulle aldrig stått ut i ett år.
Jag förväntar mig inte heller att du ska ha samma längtan till mig som jag har till dig,
eller se fram emot dom gånger vi ses så mycket som jag gör.
Det enda jag hoppas är att om allt skiter sig är att du inte glömmer mig.

För jag glömmer dig inte.

Jag är väl medveten om min brister,
och om mina begränsningar.
Dom känns som naglarna mot en svart tavla inom mig.
Jag önskar jag kunde bli av med dom,
och jag försöker verkligen.
Men en perfekt människa blir jag aldrig.
Med fläckar är jag född.

Det är komplex jag måste leva med.

Jag vet att jag är utbytbar,
och jag vet att du inte skulle tveka med att "göra dig av med" dom bördor
som det faktiskt innebär att vara tillsammans med mig
om du tycker att dom blir för tunga.
Och just nu är jag faktiskt orolig för att dom stenar jag bär
har blivit för tunga.

Jag hatar rädslan.
Även om den är en del av mig.