To Make Your Eyes Catch Fire

Idag besökte jag den gymnasieskola som jag studenten från i somras; Wendela Hebbegymnasiet.
Jag besökte teaterklasserna där. (Förlåt till er andra som jag inte hann/kunde besöka).
Det var både otroligt kul och jobbigt.

Jag började, självklart, längta efter att få stå på scen och spela teater igen. Och mina regissör/manusförfattar drömmar väcktes till liv igen.
Men nej, dom blir det ingenting av.
Det var kul att träffa allt folk som jag inte har träffat på säkert ett halvår, och också kul att se allt.
Också kul att träffa alla lärare igen (Anna, jag kommer snart och hälsar på igen, då får vi prata lite mera tycker jag).
ÄVen fast typ... många lärare var utbytta.

Men det var också nu som det slog mig att Wendela Hebbe Gymnasiet består av minst 85% självupptagna idioter.
Det fick min lust att dö ut helt. Hur kunde jag stå ut på den där skolan?
Jag är glad så länge jag kan hålla mig ifrån den.
Ett besök då och då är på sin höjd "enough".

Så därför bränner jag nu alla minnen jag har som tyder på att skolan skulle vara bra för mig.
Det enda som var bra för mig var min klass. Och Teater/Scenkonst verksamheten.

Och det gjorde ont att se musik och media eleverna fjäska så jävligt för att få folk att börja där.
Fjäsk var något som jag inte trodde behövdes.
Men nu vet jag att det behövs.